Vad MasterChef lärde mig om ledarskap

Jag sitter hemma sjuk i influensa, och det innebär att när jag inte sover är jag sjukt rastlös. Drömmer och tänker mycket. Så trots att huvudet och kroppen värker när jag sitter uppe, vill jag skriva. Jag vill ta vara på den skrivlusten, jag tycker om att få ut mina tankar i detta forum. Som ni vet, när man är hemma sjuk, går en massa spännande program på TV som man aldrig lyckas se annars. Spelar ingen roll för mig, hemma hos mig står enbart mat-, bakning- och träningsprogram på när TV’n är igång i bakgrunden.

I detta maratontittande av MasterChef Australia hamnar mina tankar på ledarskap. I de första avsnitten väljer de ut 50 av tusentals som valt att laga en maträtt för att få de smakade på och bedömda av dessa tre som leder programmet; Gary Mehigan (kock), George Calombaris (kock) och Matt Preston (matkritiker). Sedan elimineras deltagarna, först 5 åt gången, sen en och en, tills en vinnare kvarstår. Under seriens gång får man se deltagarna kämpa i så kallade “stresstest” där de ska presentera en likadan maträtt för domarna, man får se tuff feedback, deltagare som bryter ihop, lovord och beröm, inspirationsdagar där domarna lär ut sina bästa mat- och desserttips. Det läggs fokus på såväl kvalitet i matlagningsteknik som kvantitet i att kunna stycka en kyckling på kortast tid – som i sin tur ger kvalitet i ett kök där de måste få ut maträtter till betalande gäster så fort som möjligt.

Nu låter jag kanske extremt corny, men detta program har ju allt! Har du redan sett vad jag ser? Detta är ju ett drömexempel på bra ledarskap. Med förbehåll om vem som kommit upp med upplägget, och hur TV-kanalen valt att klippa ihop programmet, så det vi får se…är ren magi.

Domarna i MasterChef Australia. Bild: Google
Domarna i MasterChef Australia. Bild: Google

Passion – Domarna har funnit talanger som har passion för mat, råvaror och matlagning som de är villiga att satsa på. De ger dem tid, och näring, för att nå sin potential så långt den än må ta dem. Bara de bästa hänger kvar till slutet, men alla får lik behandling fram till dess.

Utmaning – Domarna ger deltagarna tydliga utmaningar och regler som de kan förhålla sig till. Deltagarna kan då själva bedöma under tiden hur de ligger till och alla strävar efter att göra sitt bästa. Utmaningen har ett avslut i en kvalitetsbedömning eller har en tidssatt begränsning. Utmaningarna pushar deltagarna utanför sin bekvämlighetszon och låter dem upptäcka sina oanade styrkor (och svagheter).

Inspiration – Deltagarna har respekt för domarna, för vad de har uppnått och för deras ödmjukhet. Även den hårdaste domaren (Marco Pierre White) visar förståelse och ödmjukhet inför deltagarna när de möter en extra tuff utmaning. Varje vecka bjuds deltagarna på en MasterClass där domarna går igenom sina recept eller tidigare utmaningar för att lära ut det de kan. De har trevligt tillsammans, allihop, avnjuter mat och vin och domarna säger “Det är det här det handlar om, mat och vänskap”.

Feedback – Deltagarna sätter fram sin tallrik till domarna i varje avsnitt för bedömning. Här är det tough love som gäller, rak och tydlig kommunikation om vad som var bra, dåligt och vad som kunnat göras bättre. No hard feelings, för deltagarna har respekt och domarna visar respekt tillbaka.

Motivation – Domarna och gästdomare kan inspirera, men deltagarnas motivation måste komma inifrån. Det syns när motivationen tryter hos en deltagare, domarna ser detta och flera gånger kommer de med peptalks och coaching till enskilda individer. Så kan de motivera, genom att se sina deltagares behov för detta.

Team – Varje vecka har de en Team Challenge, en utmaning där de måste jobba tillsammans och egenskaper som kommunikation, driv, ledarskap, struktur, effektivitet blir bedömt. De ska trots allt eventuellt öppna en egen restaurang i framtiden och själva leda egna team av service- och kökspersonal.

Personligheterna hos domarna kompletterar varandra, alla smakar av deltagarnas rätter och jag är säker på att alla deltagare har sin favoritdomare och att domarna kanske har sin favoritdeltagare. Men det syns inte. Detta borde ju inte vara så svårt att få ihop när det gäller andra scener än kök och mat.

Låter inte detta som det perfekta exemplet på ledarskap?

Anna heter jag och är en svorsk jente född -87 som flyttat till Oslo i december 2012. Uppvuxen i Enköping och har studerat och arbetat i Stockholm 2006 - 2012. Har en civilingenjörsutbildning i Medieteknik från KTH och jobbar nu på IT- och managementkonsultbolaget Netlight. Fritidssysselsättningar kretsar kring kost- och näringslära, träning, sociala tillställningar samt små resor här och var. Här kommer du kunna läsa om det mesta som händer i mitt liv.