Lås upp klubbhuset – om kvinnor i tech

Jag ser så många unga drivna kvinnor där ute. Bara i veckan tänkte jag “Shit, måste vara på min ålder, och har redan gjort så där mycket!” om en profil där omtalade hade rest och studerat i 4 länder, haft flertalet internship och fortsatt skulle slutföra en master i Computer Science. Vilken kvinna.

Jag börjar undra, var kommer hon ta vägen, kommer hon orka hela vägen till toppen? Vill hon det? Det verkar så, hon verkar stark, tänker jag.

Men som kvinna inom mansdominerade områden, som teknologi och ledarskap i teknologiföretag, är det många som känner igen sig i att man vaknar om morgonen och gör sig redo för fight varje dag. Det handlar inte om tydliga diskussioner med argument som haglar mot varandra på arbetsplatsen, det är inte en sådan fight jag pratar om, det är den fighten att hålla balansen mellan den du är och den du måste vara för att ”komma dig fram” och ”visa vad du går för” på arbetsplatsen.

Ett exempel jag har sett allt för många gånger i min redan unga karriär; affärer som blir gjorda i grupper av män över en öl (eller tre). Jag har till och med fått “feedback” om att jag inte följde med på den här ölen – så skyll dig själv, du ville det väl inte tillräckligt, du kunde fått följa med, ju. För mig handlar det inte om ölen, det handlar om miljön som uppstår där, det är inte jag. Eller för 15 år sedan, killarna som åkte på ”LAN” med tusentals besökare i varma lokaler, drickandes joltcola och knaprande koffeintabletter under studietiden. Det var inte heller jag, men jag gillar datorer ändå.

Inte bara affärer blir gjorda mellan män i liknande ”klubbar”. Studier och kunskap inom tech-relaterade områden blandas upp med en kultur som skapats av män, för män. En frizon där tech och kodning handlar om att få vara sig själv, att slippa det sociala spelet och att finna sin tillhörighet bland likasinnade män som brinner för datorer, spel och programmering. Kvinnor generellt i samma ålder söker sin tillhörighet just i det sociala spelet, i interaktionen med andra människor och de önskar i mindre grad dedicera sina liv till kod och datorer.

Många kvinnor kan ofta känna sig ensamma i dessa kulturer, kanske känner vi inte tillhörighet eller acceptans till den miljö och klubb som redan skapats eller så önskar vi att kulturen kunde vara ”lite mer mig”, det skulle kännas bättre då. Skapar vi sedan en klubb för kvinnor kritiseras den och det hetsas att detta, nej detta är inte jämlikhet, varför behövs det finnas en klubb enbart för kvinnor i tech/ ledarskap? För att det är en motkultur där jag kan vara mig själv och bli förstådd. Där det finns mentorer och trygghet…

De kvinnor som känner sig ensamma, som vaknar upp varje dag redo för fight… hur länge ska de orka?

Jag har sett det allt för många gånger redan, kvinnor som möter väggen. För det är några som fightas, utan att de nödvändigtvis vet om det, men när fighten blir för stor och deras backup eller gehör inte är starkt nog, då förlorar hon fotfästet. En stark kvinna, som länge orkat med och anpassat sig till kulturen för att bli en del av eller rentav förändra klubben, går sönder.

I boken ”Unlocking the clubhouse – Women in computing”, kapitel 6, sid 102:

”Women who accept the prevailing culture as the norm and who continuously compare themselves to this norm and find themselves coming up short are the one who suffer the most.”

De skriver om tech-kulturen på universitet. Men jag anser att detta gäller även på arbetsplatser inom tech och ledarskap.

”The goal should not be to fit women into computer science as it is usually conceived and taught. Instead, a cultural and curricular revolution is required to change the culture of computer science so that the valuable contributions and perspectives of women are respected within the discipline. Ultimately, this revolution serves not only the interests of the women involved, but those of the discipline itself.”

Ledarskap och tech har, enligt mig, många likheter i dessa klubbar. Utifrån ser det ut som att “hon inte ville nå toppen” eller “hon valde att satsa på familjen” när det hon egentligen väljer är att inte försöka slå sig in i klubben. Hon vill finna en balans, men den balansen handlar inte om jobb och familj, den handlar om balansen mellan hennes egna värden, intressen och önskningar mot normen, kulturen och klubben.

Det startar en nedåtgående spiral, detta ”misslyckande”. Vad blev det av denna starka karriärkvinna som var redo för fight varje dag? Orkar hon inte mer? 

Det finns otroligt många män där ute som stöttar kvinnor i liknande situationer, som ser verkligheten och stöttar. Det finns också de som väljer att inte förstå, de som har skygglappar på, och menar att arbetslivet inom tech och ledarskap är jämställt – det är väl bara att ta för sig lite mer! Jag ger dig ju plats, se här! Eller?

Vi behöver förändra kulturen och klubbarna inom ledarskap och tech för att locka både kvinnor och män.

Vi behöver inte män som stöttar och hjälper kvinnor i ”deras” kamp. Vi behöver att män och kvinnor tillsammans jobbar för att förändra miljön inom tech och ledarskap för att passa både män och kvinnor. Detta är ingen kvinnokamp. Detta är en samhällskamp.

Läs mer:

http://www.va.se/nyheter/2015/09/02/tre-skal-till-att-kvinnor-inte-kommer-in-i-styrelserummen/

https://mitpress.mit.edu/books/unlocking-clubhouse

Anna heter jag och är en svorsk jente född -87 som flyttat till Oslo i december 2012. Uppvuxen i Enköping och har studerat och arbetat i Stockholm 2006 - 2012. Har en civilingenjörsutbildning i Medieteknik från KTH och jobbar nu på IT- och managementkonsultbolaget Netlight. Fritidssysselsättningar kretsar kring kost- och näringslära, träning, sociala tillställningar samt små resor här och var. Här kommer du kunna läsa om det mesta som händer i mitt liv.