Reboot, take the leap and dare to be wacko

“You can´t think about thinking if you don’t think about thinking about something.”

Be meta, and dare to be wacko.

I’m sitting here, thinking about thinking about what to think about as I’m planning to write it down. I want to make some notes about my personal experience of the conference I was just recently a part of, the Schibsted Reboot conference.

To reboot a whole company is not easy, and when it means adapting and may I say adopting, a new technology culture, it’s probably even harder. For a company that has been around for 176 years, to take the leap and become a real technology and product driven company is huge. You need a lot of awesome people, about 1400 of them to be exact. They need to be passionate, intelligent, and have a can-do mentality. I believe, after these two days the past week, that we absolutely have that.

“In the future, it’s not the technology that will be your competitive advantage. Every company and person will have access to the same technology. It’s the people developing and using that technology that will be your advantage.” – A professor told us when I studied in Singapore

So make sure you hire the right people to drive this change, it’s alpha and omega.

On a more personal note then, the conference started of with some very inspirational talks. I mean inspirational as in I was almost shaking, as a physical reaction to my body of all the inspiration and can-do mentality I felt when listening to them.

img_1338

Nicholas Negroponte, founder of the MIT Media Lab, media technology enabler and advisor to the most powerful and thus impactful people the world has ever seen.

I cannot cite the whole talk Nicholas gave here, it’s not my intention and I wouldn’t make it justice. My takeaways are: Be meta, think about thinking, dare to be wacko and learning learning.

To challenge the way people think is easy, but we do it every day. To absolutely and profoundly change the way people think about thinking is nearly impossible. At least when we talk about adults it may seem impossible. Kids can do it, they haven’t yet learnt the way we should think about thinking or learn learning. Examples that form this rigid way of thinking is the typical influencers throughout an upbringing; school, teachers, parents, society and norms. I was so inspired by this talk, and I want to learn more about this thought, so that I can be ready when I get children to be aware and not kill their “childish” way of thinking about thinking. Negroponte’s One Laptop Per Child was an inspiring example to what happens when children get to define how they learn.

I also want to start think about thinking even more. I know if my mom read this she would say I already am doing “too much thinking” but to try and find those interesting questions, the ones without answers or have answers that we can still challenge. If it changes my way of viewing the world or if it sparks a business idea, I don’t mind.

I’m a control freak, or not that bad, really, but just a little bit. Ok, I like control. And if I continue like that, and don’t challenge it, I won’t be able to be wacko enough to come up with the crazy ideas or answers to questions I find when thinking about thinking. I’m so scared to be wrong. But that is just something society, teachers and parents have taught me. Can I re-teach myself?

Me at a Rails Girls event in Oslo last year.
Me at a Rails Girls event in Oslo last year.

Linda Liukas, founder of Rails Girls and now designer, writer and storyteller of the book Hello Ruby for kids to start learning programming. My key take-away for this presentation was: dare to take the leap, be approachable and work on your storytelling.

Linda was inspiring, so successful, so young, a women non the least, and her smiling face and way to present her story was just the icing on the cake. She has what I’ve always wanted. She seems so daring and approachable. I know, strange combination of words to choose to describe someone? I know I’m a doer, and I can spark ideas, I do a lot of thinking, and when I want results, I go get them. But what she had was also guts, she had a passion and a will to change the world, at least a part of it, and she went and did it. It’s not the workload I’m scared of when I think of becoming an entrepreneur, it’s the “taking the leap” part…and failing…part.

Linda is so successful, and she has become that on a good case and for what all I know, with a fantastic personality. She has charisma, and being approachable is something I value, and have challenged myself to become the last 5 years too. That means you can gain trust quickly, you are likeable, and you get passionate people around you to fight and work for the same cause as you.

That Linda chose to fight for teaching young women how to code, and now explaining computer science to kids, is also just amazing. She saw the need, and the potential, and she went for it. She seems to have a way of storytelling, a code that no one has cracked before. It’s intriguing. I don’t know how yet, but I want to start practicing my storytelling. Maybe I can write more, like this, or also get out there and do talks, get feedback and become even better the next time? All I know is that it’s not too late, and I have all the inspiration I need.

Links:

Nicholas Negropontes TED-talk: A 30-year history of the future

Linda Liukas TED-talk: A Delightful way to teach kids about computers

I’m happy I get to work at a company with so many inspirational people. These talks described above was external speakers, but I also got the opportunity to listen to my amazing colleagues about Artificial Intelligence, Machine Learning, Natural Language Processing, how to build a successful product and how to align processes. I’m looking forward to assuming a new role in this play, as a Product Manager in November.

smg_medium_2014_rgb

Written by Comments Off on Reboot, take the leap and dare to be wacko Posted in Dagen

Why we need curated news

Why do we need, or want to consume news?

Consuming news leads to:

  • Learning and empowerment
  • Culture and society
  • Democracy and debate
  • Globalisation and awareness

And what does this actually mean?

Consumption of information, news, science, math, philosophy…anything, leads to learning about ourselves, understanding who we are and forms our personalities. This empowers us, and gives us confidence.

Being a part of a smaller culture or society leads to recognition, contribution and a sense of feeling at home. Feeling like a part of something greater. It’s not only the individual that strives for this to happen, it’s also beneficial for the larger group that forms this culture or society. The discussions goal is to create a common direction for the society to thrive.

Receiving access to others viewpoints and not having to be “locked in” your own culture, society or your own way of thinking or perceiving the world will lead to more discussion and debate about what’s right or wrong. It empowers the individual to express their view as a part of a democracy. Knowing about other views and perceptions changes our own thinking, and being able to take active part in the discussion changes it yet many times more.

Globalisation happens when we stop thinking only about ourselves and our own culture or society, and start connecting the dots. Understanding the events that lead to other events in another part of the world. When we start thinking bigger like this, we also get more innovative and try to improve or challenge what we see and experience. You become not only aware, but a game changer.

This is how I see news impacts us today, in general and simplified terms of course.

old-newspapers

What is news, and who is responsible for what news is?

Hundreds of years ago small societies got their weekly, or sometimes daily news at the church where debate and discussion regarding local events happened in real time and face to face.

Then came broadcasting media, newspapers and television was the broader sender of information, and the people around the world was the receivers. It was one-to-many communication and the receivers were not responding to the message that was sent.

Through the Internet, information could flow between broadcasting media and the people, making it a two-way communication. Although the media did not know what to do with all the feedback they suddenly received back from the audience.

Today information and news is flowing everywhere (Internet, Radio, TV, newspapers, magazines, apps, social) and the sender is anyone (blogger, vlogger, journalists, brands, etc). Every millisecond of our day is filled with information and the noise is challenging our minds and making it harder to take in, understand and come to a conclusion about what’s right or wrong, and challenges our well-being in terms of lacking confidence, focus, or peace.

istock_000022406482_small-600x350

How can we close the gap between what people know, and what they should know about the world around them?

The world around them is bringing us back to the smaller society, the focus, the tangible debate and the answers.

Close the gap could be teaching, informing and guiding, also providing better focus, and minimising the noise.

  • We need personalised news. But not too personalised that leads to the filter bubble and putting democracy and learning at risk, and risk not being exposed to others perceptions.
  • We need trusted sources of information. We need educated journalists that learn to become critical, and scrutinizing, presenting the truth objectively.
  • We need to educate the audience and show the difference between a trusted source and a subjective source of information. Can anyone be a trusted source of information? How do we solve this? Brands, or blogs, independent journalists or collaboration? Everyone is contributing to the information, the news and the noise out there.
  • We need to listen. The broadcasting days are over, the information is not ours to give and not get any reactions or criticism in return. Creating debate is the foundation of a good and working democracy.
  • We need an editor. We are a species that like being in a group, recognised, accepted. That probably means that if we were to choose our own information and news, regardless the format, we would build the filter-bubble around us. We need an un-biased guide to help us close the gap, and give us the aha-experience, and open our minds to others ideas.
  • We need to be active every second. The print newsroom is originally planned on a 24-hour clock, if their product was a daily newspaper. Now, it’s a matter of seconds before something new news-worthy information happens in the world. Be it that someone near to you just became a grandmother, that a political scandal was just unrevealed or that the world is facing a new climate threat.
  • We need to be in-depth, too. Investigating, criticising, scrutinising, and challenging those in power and continuously learning and educating about the world.
  • We need to be adaptive. Adaptive to personalised needs, and how people of the world want to consume their news. In written, on mobile, or through video on your desktop? Once a day, or “on the pulse”? And adaptive to the technology choices we make to deliver on the promises of being fast, trusted, curated etc.
  • We need to understand our users. Using the data and understanding the behaviour of our users will make us deliver better products and deliver on our promises.

We have somewhat of a mission ahead of us and I’m happy and proud to be a part of this change.

This post is written in a fast manner without links to relevant sources. View it as my personal viewpoints.

My master thesis 2011: https://www.nada.kth.se/utbildning/grukth/exjobb/rapportlistor/2011/rapporter11/kvernplassen_anna_11014.pdf

 

Gender Diversity Maturity

When it comes to gender diversity in male dominated fields in general, technology fields specifically, people’s view of what it is or why it matters varies tremendously. I, too, have seen it from different angles and reflecting over this, I realized I’ve reached different stages of maturity. Reflecting even more, I now find it interesting to see what people’s responses are when talking about gender diversity in technology and I can meet them and their thoughts better if I know what maturity stage they are in.

I will try and give an overview with examples.

Stages

Stage 1. Oblivious

“Is there a gender diversity problem in tech, I had no idea?”

This is the stage that people often far outside the industry find themselves in. They have professional roles and a life situation that does not have them reflect over these kinds of issues. Often, one finds the world pretty much equal and fair for both* genders besides the awful stories about female circumcision or using assaults and rape of women as a weapon in war you may hear on the news, of course that’s extremely awful!

*or how many you assume there are

 

Stage 2. Inexperienced

“I know how the market looks and I’ve heard there’s a problem with gender diversity in tech roles.”

I was in this stage when I studied technology, both at high school and at university. I was drawn to solving problems, to understanding technology, and to learn how things worked “behind the scenes” – that was what got me into tech. I knew there were mainly male students in this field, but it didn’t bother me as I’ve always kind of had more male friends than female friends anyway. At high school and at university, there was this buzz about there being too few women, and that we needed to do something about it. I did not really see why this was a problem, but it got me thinking. I could already then clearly see that the mixed groups, with both male and female students, often delivered better results in projects and their journey to the goal seemed more interesting – they had more intense discussions about the project and passion for solving the problem from different angles.

 

Stage 3. Uncomfortable

“I know we need more women onboard in our team or company, but I don’t really understand why. I just want to hire the best person for the job, regardless.”

Getting into recruitment early in my career, facing this issue upfront, I’ve seen both recruiters and Hiring Managers go through this stage. You’ve read some reports that gender diversity and well-balanced teams supposedly increase revenue of companies; they build better products. You read this article that growing female leaders in your organization is a must, it’s kind of modern to do so. But you haven’t seen first hand what homogeneous teams struggle with, or how unhappy the users of your product are when they are lacking an important feature your male-dominated team did not think of – a way of tracking their menstrual cycle in your health app… Hiring “the best person for the job, regardless gender” is not a defense and it’s not an argument of why we shouldn’t focus on gender diversity – it’s merely a perception. And it’s very much a correct one, but a plain and empty one.

 

Stage 4. Aware

“I get it now, bringing in more women to my team is beneficial and I need to focus on this a little more to get the outcome I want.”

Imagine you would treat your team as a product, and the people in it are the features. You want your product to be successful so you want to add features that the end user wants and needs. Just adding more features doesn’t necessarily make the product better – but it’s about what features you add and how they integrate with the main purpose of the product. Your end user is you, the manager, in this case, building your team to reach a goal. When the end users of tech products of the world is 50% men and 50% women, and only 10 – 20% of the students graduating from technical universities are women – you do the math. In order to get more women onboard on your team, you need to try a little harder, search and adapt your interview process and teams to attract and retain a female workforce.

 

Stage 5. Adaptive

“I’m focusing on it, but what should I do? I believe it starts with recruitment, company culture and talent management…”

If you are lucky, you’ve reached this stage when starting to build a team, or a company for that matter, and you can incorporate small changes into the process that will help you create a more diverse and successful team. You understand there’s not one simple solution, but a holistic one. Getting your recruitment team aware and add diversity sourcing plans into the general sourcing plan. Looking at your recruitment process; is it beneficial for both male and female candidates? Make your interviewers aware of their biases, and keep an ongoing discussion. Is the Employer Value Proposal (EVP) right for both men and women, how do they respond to your offer? Research the company culture by interviewing women who already work for you, and send out surveys. Make it easy for everyone to become aware and see if the company culture is beneficial for both genders. And in general, how inclusive are your teams or company?

 

Stage 6. Determined

“I understand the reports, I’ve implemented necessary actions to my talent acquisition and retention programs to tailor to both men and women. I’ve seen the positive results and will continue doing this and affect the market as a whole.”

Congratulations, you have now become a market leader in the field of technology management and are on your way of building a successful company that delivers products which users want and need. And the actions that you’ve taken was to make sure both men and women want to work for you… That’s simple, is it? Now we can spend more of our time on paying it forward, change the market, talk to the universities and better yet talk to pre-school teachers to make them aware that technology is the future – and that we need both men and women to create the future!

 

Now of course, regardless of which stage you are in right now, you often won’t find yourself discussing or even arguing with people in the same stage as you. So please go out there, raise the question, or tell an anecdote, to get the conversations started.

Oh by the way, there’s no going back, once you’ve reached a stage – you can only move forward!

Debatter och främlingsfientlighet

Hörde precis på TV denna morgon, norska God morgon Norge där de diskuterade frågan “Kommer flyktingströmmen från Europa och den ökade invandringen vara ett hot för Norge på längre sikt?”. Det går ju att diskutera hur härligt vinklad och fluffig fråga det egentligen är, men det jag reagerade på var de olika partnerna som diskuterade (jag såg dem inte och vet därför inte vad de heter). Jag slås än en gång över hur lätt det tycks vara att slänga ur sig förenklade vridna meningar om flyktingarna och invandringens samhällspåverkan i en negativ mening, medan de som verkligen har något vettigt att säga inte får tillräcklig tid att prata i debatter för de har en mer komplex bakgrund till sina argument och påståenden som tar längre tid att förklara medan programledaren strävar efter att ge båda lika mycket tid; så kommer ju den främlingsfientliga fram som den som “vunnit” debatten. Jag gillar inte det här alls.

Här borde ju medierna i alla fall låta varje part tala till punkt. Så kanske den stora massan någon gång förstår att det krävs mer än att googla “invandringens påverkan på sverige” och nöja sig med svaret i första länken, eller lyssna på dessa debatter och nöja sig med känslan att hen som fick tala till punkt var hen som egentligen bara slängde ur sig påståenden och förutfattade meningar som hen kunde kommit på själv i duschen, utan någon som helst analys eller forskning bakom. Medan hen som prövar förklara ett större samhällsperspektiv hur konflikter, krig och länders relationer hänger samman, eller forskningsrapporter, analyser och undersökningar inte ges tillräcklig tid.

Det här inlägget är skrivet i “passion-mode” på 10 minuter och jag har inte hunnit gjort research eller läsa igenom inlägget. Jag tänker mig att det är något jag kommer vilja göra och skriva ett lite längre inlägg om detta.

Uppmanar alla till en källkritisk torsdag!

God Morgon Norge

Lås upp klubbhuset – om kvinnor i tech

Jag ser så många unga drivna kvinnor där ute. Bara i veckan tänkte jag “Shit, måste vara på min ålder, och har redan gjort så där mycket!” om en profil där omtalade hade rest och studerat i 4 länder, haft flertalet internship och fortsatt skulle slutföra en master i Computer Science. Vilken kvinna.

Jag börjar undra, var kommer hon ta vägen, kommer hon orka hela vägen till toppen? Vill hon det? Det verkar så, hon verkar stark, tänker jag.

Men som kvinna inom mansdominerade områden, som teknologi och ledarskap i teknologiföretag, är det många som känner igen sig i att man vaknar om morgonen och gör sig redo för fight varje dag. Det handlar inte om tydliga diskussioner med argument som haglar mot varandra på arbetsplatsen, det är inte en sådan fight jag pratar om, det är den fighten att hålla balansen mellan den du är och den du måste vara för att ”komma dig fram” och ”visa vad du går för” på arbetsplatsen.

Ett exempel jag har sett allt för många gånger i min redan unga karriär; affärer som blir gjorda i grupper av män över en öl (eller tre). Jag har till och med fått “feedback” om att jag inte följde med på den här ölen – så skyll dig själv, du ville det väl inte tillräckligt, du kunde fått följa med, ju. För mig handlar det inte om ölen, det handlar om miljön som uppstår där, det är inte jag. Eller för 15 år sedan, killarna som åkte på ”LAN” med tusentals besökare i varma lokaler, drickandes joltcola och knaprande koffeintabletter under studietiden. Det var inte heller jag, men jag gillar datorer ändå.

Inte bara affärer blir gjorda mellan män i liknande ”klubbar”. Studier och kunskap inom tech-relaterade områden blandas upp med en kultur som skapats av män, för män. En frizon där tech och kodning handlar om att få vara sig själv, att slippa det sociala spelet och att finna sin tillhörighet bland likasinnade män som brinner för datorer, spel och programmering. Kvinnor generellt i samma ålder söker sin tillhörighet just i det sociala spelet, i interaktionen med andra människor och de önskar i mindre grad dedicera sina liv till kod och datorer.

Många kvinnor kan ofta känna sig ensamma i dessa kulturer, kanske känner vi inte tillhörighet eller acceptans till den miljö och klubb som redan skapats eller så önskar vi att kulturen kunde vara ”lite mer mig”, det skulle kännas bättre då. Skapar vi sedan en klubb för kvinnor kritiseras den och det hetsas att detta, nej detta är inte jämlikhet, varför behövs det finnas en klubb enbart för kvinnor i tech/ ledarskap? För att det är en motkultur där jag kan vara mig själv och bli förstådd. Där det finns mentorer och trygghet…

De kvinnor som känner sig ensamma, som vaknar upp varje dag redo för fight… hur länge ska de orka?

Jag har sett det allt för många gånger redan, kvinnor som möter väggen. För det är några som fightas, utan att de nödvändigtvis vet om det, men när fighten blir för stor och deras backup eller gehör inte är starkt nog, då förlorar hon fotfästet. En stark kvinna, som länge orkat med och anpassat sig till kulturen för att bli en del av eller rentav förändra klubben, går sönder.

I boken ”Unlocking the clubhouse – Women in computing”, kapitel 6, sid 102:

”Women who accept the prevailing culture as the norm and who continuously compare themselves to this norm and find themselves coming up short are the one who suffer the most.”

De skriver om tech-kulturen på universitet. Men jag anser att detta gäller även på arbetsplatser inom tech och ledarskap.

”The goal should not be to fit women into computer science as it is usually conceived and taught. Instead, a cultural and curricular revolution is required to change the culture of computer science so that the valuable contributions and perspectives of women are respected within the discipline. Ultimately, this revolution serves not only the interests of the women involved, but those of the discipline itself.”

Ledarskap och tech har, enligt mig, många likheter i dessa klubbar. Utifrån ser det ut som att “hon inte ville nå toppen” eller “hon valde att satsa på familjen” när det hon egentligen väljer är att inte försöka slå sig in i klubben. Hon vill finna en balans, men den balansen handlar inte om jobb och familj, den handlar om balansen mellan hennes egna värden, intressen och önskningar mot normen, kulturen och klubben.

Det startar en nedåtgående spiral, detta ”misslyckande”. Vad blev det av denna starka karriärkvinna som var redo för fight varje dag? Orkar hon inte mer? 

Det finns otroligt många män där ute som stöttar kvinnor i liknande situationer, som ser verkligheten och stöttar. Det finns också de som väljer att inte förstå, de som har skygglappar på, och menar att arbetslivet inom tech och ledarskap är jämställt – det är väl bara att ta för sig lite mer! Jag ger dig ju plats, se här! Eller?

Vi behöver förändra kulturen och klubbarna inom ledarskap och tech för att locka både kvinnor och män.

Vi behöver inte män som stöttar och hjälper kvinnor i ”deras” kamp. Vi behöver att män och kvinnor tillsammans jobbar för att förändra miljön inom tech och ledarskap för att passa både män och kvinnor. Detta är ingen kvinnokamp. Detta är en samhällskamp.

Läs mer:

http://www.va.se/nyheter/2015/09/02/tre-skal-till-att-kvinnor-inte-kommer-in-i-styrelserummen/

https://mitpress.mit.edu/books/unlocking-clubhouse

Vad MasterChef lärde mig om ledarskap

Jag sitter hemma sjuk i influensa, och det innebär att när jag inte sover är jag sjukt rastlös. Drömmer och tänker mycket. Så trots att huvudet och kroppen värker när jag sitter uppe, vill jag skriva. Jag vill ta vara på den skrivlusten, jag tycker om att få ut mina tankar i detta forum. Som ni vet, när man är hemma sjuk, går en massa spännande program på TV som man aldrig lyckas se annars. Spelar ingen roll för mig, hemma hos mig står enbart mat-, bakning- och träningsprogram på när TV’n är igång i bakgrunden.

I detta maratontittande av MasterChef Australia hamnar mina tankar på ledarskap. I de första avsnitten väljer de ut 50 av tusentals som valt att laga en maträtt för att få de smakade på och bedömda av dessa tre som leder programmet; Gary Mehigan (kock), George Calombaris (kock) och Matt Preston (matkritiker). Sedan elimineras deltagarna, först 5 åt gången, sen en och en, tills en vinnare kvarstår. Under seriens gång får man se deltagarna kämpa i så kallade “stresstest” där de ska presentera en likadan maträtt för domarna, man får se tuff feedback, deltagare som bryter ihop, lovord och beröm, inspirationsdagar där domarna lär ut sina bästa mat- och desserttips. Det läggs fokus på såväl kvalitet i matlagningsteknik som kvantitet i att kunna stycka en kyckling på kortast tid – som i sin tur ger kvalitet i ett kök där de måste få ut maträtter till betalande gäster så fort som möjligt.

Nu låter jag kanske extremt corny, men detta program har ju allt! Har du redan sett vad jag ser? Detta är ju ett drömexempel på bra ledarskap. Med förbehåll om vem som kommit upp med upplägget, och hur TV-kanalen valt att klippa ihop programmet, så det vi får se…är ren magi.

Domarna i MasterChef Australia. Bild: Google
Domarna i MasterChef Australia. Bild: Google

Passion – Domarna har funnit talanger som har passion för mat, råvaror och matlagning som de är villiga att satsa på. De ger dem tid, och näring, för att nå sin potential så långt den än må ta dem. Bara de bästa hänger kvar till slutet, men alla får lik behandling fram till dess.

Utmaning – Domarna ger deltagarna tydliga utmaningar och regler som de kan förhålla sig till. Deltagarna kan då själva bedöma under tiden hur de ligger till och alla strävar efter att göra sitt bästa. Utmaningen har ett avslut i en kvalitetsbedömning eller har en tidssatt begränsning. Utmaningarna pushar deltagarna utanför sin bekvämlighetszon och låter dem upptäcka sina oanade styrkor (och svagheter).

Inspiration – Deltagarna har respekt för domarna, för vad de har uppnått och för deras ödmjukhet. Även den hårdaste domaren (Marco Pierre White) visar förståelse och ödmjukhet inför deltagarna när de möter en extra tuff utmaning. Varje vecka bjuds deltagarna på en MasterClass där domarna går igenom sina recept eller tidigare utmaningar för att lära ut det de kan. De har trevligt tillsammans, allihop, avnjuter mat och vin och domarna säger “Det är det här det handlar om, mat och vänskap”.

Feedback – Deltagarna sätter fram sin tallrik till domarna i varje avsnitt för bedömning. Här är det tough love som gäller, rak och tydlig kommunikation om vad som var bra, dåligt och vad som kunnat göras bättre. No hard feelings, för deltagarna har respekt och domarna visar respekt tillbaka.

Motivation – Domarna och gästdomare kan inspirera, men deltagarnas motivation måste komma inifrån. Det syns när motivationen tryter hos en deltagare, domarna ser detta och flera gånger kommer de med peptalks och coaching till enskilda individer. Så kan de motivera, genom att se sina deltagares behov för detta.

Team – Varje vecka har de en Team Challenge, en utmaning där de måste jobba tillsammans och egenskaper som kommunikation, driv, ledarskap, struktur, effektivitet blir bedömt. De ska trots allt eventuellt öppna en egen restaurang i framtiden och själva leda egna team av service- och kökspersonal.

Personligheterna hos domarna kompletterar varandra, alla smakar av deltagarnas rätter och jag är säker på att alla deltagare har sin favoritdomare och att domarna kanske har sin favoritdeltagare. Men det syns inte. Detta borde ju inte vara så svårt att få ihop när det gäller andra scener än kök och mat.

Låter inte detta som det perfekta exemplet på ledarskap?

Motivation och målsättning i träning

Jag är en tävlingsmänniska. Det skulle du kanske inte tro, du som känt mig ett tag. Eller så ler du bara nu och tänker “det visste jag väl”. Jag förstår förvirringen, och anledningen till det är att jag vill bara tävla om jag kan vinna. Har jag inte en chans så skiter jag i det. en annan viktig faktor är förstås att det måste kännas värt det, all tid och alla eventuella uppoffringar det krävs för att jag ska kunna vinna. Detta är något jag omedvetet reglerar oavsett om det gäller studier, jobb, eller sport/ träningsprestationer.

Efter helgen som varit nu har en önskan om att få tävla på en fitness-scen bara blivit större, men ett mål som satts upp tidigare i år känns inte lika bra längre. Jag kontaktade Team Partner efter att min vän Fredrick som tävlat i Athletic Fitness (AF) tipsat om att det är klubben man vill vara i om det gäller AF.

AF har länge appellerat mig då jag tycker det är fantastiskt den prestation det krävs på själva tävlingsdagen. Det är styrkemoment, av det jag skämtat om tidigare, är de djävligaste momenten du kan tävla i; Chins, rodd i romaskin och dips. I tillägg är det bedömning i symmetri, med lik posering som i Body Fitness (BF), dock utan bling, sko och T-walk.

Mitt mål är alltså att träna upp till en styrka att klara av styrkemomenten i AF. Tar det ett år, eller två? Jag vet inte, men jag ska nå det. Jag fick förslaget om att tävla i Bikini Fitness (BiF) först, nu till hösten. Anledningen till förslaget var att få testat på en tävlingsdiet, och grenen valdes utifrån den fysik jag har – för lite muskelmassa för att tävla i Body Fitness (BF). Jag hade fram tills dess väldigt lite kännedom om grenen BiF. I Sandefjord och Oslo GP har jag därför fått lära mig mycket mer om denna.

Poseringen i BiF  är helt skild från AF och BF, den är mer “modellaktig” och spelar inte på muskelsymmetri utan kurvatur och feminin framtoning. I tillägg kräver grenen mycket bling, skor, smycken, glittrig bikini, naglar, ögonfransar, hår, allt. Utövarna bedöms på hudton, skönhet, utseende av hälsa, “lagom” mycket muskler – vältränad kropp, femininitet, scenframträdande och den som har allt detta på plats gör det bäst. I mitt förra inlägg luftade jag lite mina tankar om att detta inte känns som en sport på samma sätt som BF eller AF men jag förstår att grenen skapats för tjejer som vill tävla i sunt leverne och med låg tröskel.

BiF lockar mig inte lika mycket som AF. Jag hade kunnat göra det för att känna på scenen, men min själ ligger inte i det – och då tappar jag istället motivation för träning. Jag blir stressad över att jag bara har 2 månader på mig att bygga mer massa, och sen måste gå på en tävlingsdiet. Jag blir stressad över poseringen i BiF och när inga av mina värderingar ligger i den tävlingsgrenen är jag rädd att jag heller inte skulle göra det bra, då scenframträdande och utstrålning på scen väger tungt i bedömning. “Har jag inte en chans så skiter jag i det.” …

Topp 3 Athletic Fitness Damer i OGP 2015. Bild: Treningsforum.no
Topp 3 Athletic Fitness Damer i OGP 2015. Bild: Treningsforum.no

Därför går nu tankarna mot att istället bygga 9 månader till och starta en diet i årsskiftet för att tävla i AF till våren 2016. Jag blir tryggare när jag tänker på det. Ja, det är en större utmaning och ja – det är en större risk att jag inte klarar det. Men mina värderingar i det känns rätt och det känns mer mig. Träningen känns på en gång mycket roligare igen. Mycket mat, mycket träning och jag ska bli mycket starkare :)

Bikini Fitness och prestation

Efter en hel lång dag av brunfärg, muskler och minimala kalsonger och bikinis blir kroppar rätt avdramatiserade. Det är en fitnessbubbla. I Sandefjord fick jag se hur ting går till bakom scenen och det är extremt hur nakenhet avdramatiseras. Folk springer runt utan eller i minimala kläder, får färg på sig av en eller två team-medlemmar, samtidigt som de äter och fixas inför scenen.

Om vi spolar tillbaka lite. Detta är individer som ägnat sig åt målinriktad styrketräning med planlagd progression i flera års tid. De har mer eller mindre även haft en planlagd kost att följa denna progression på vägen mot framgång. De har slitit av muskler i olyckliga tillfällen i gymmet, de har övertränat, de har blivit sjuka och de har återhämtat sig. De allra bästa i dessa grenar, är de som funnit balansen och förstår dynamiken mellan träning, kost och återhämtning.

För ett par år sedan kom en ny gren till Skandinavien; Bikini Fitness. Denna gren har blivit extremt populär på grund av den låga tröskeln det är att tävla. Bikini har också blivit högst omtalad då många menar att det krävs för lite muskler till att tävla i grenen och den enbart handlar om sexualisering och för unga tjejer att visa upp sig själva.

 

Bild från Treningsforum.no
Bild från Treningsforum.no

Under Oslo Grand Prix igår gjorde VG TV (Norsk dagstidnings TV) och andra nyhetskanaler, repotage om tillställningen. Det diskuterades en hel del om Bikini Fitness som var den sista grenen att få tävla igår, över 100 deltagare var anmälda till grenen, från tjejer kortare än 163 cm till de som är längre än 172 cm.

Idag såg jag denna debatt som rör sig om Bikini Fitness.

http://www.vg.no/nyheter/innenriks/trening/personlig-trener-unge-jenter-maa-ikke-sammenligne-seg-med-fitnessutoevere/a/23432494/

http://www.vgtv.no/#!/video/110761/debatt-er-bikini-fitness-ren-seksualisering

Det blir tydligt en krock mellan dagens mainstream media och den lilla fitnessbubblan jag nyss omnämnt. Therese Fostervold Mathisen är 38 år, tidigare Athletic Fitness utövare, näringsfysiolog och skriver på en doktorgrad om ätstörningar. Christina Fjære är 25 år, Norges första världsmästare i Bikini Fitness, personlig tränare och aktuell Bikini Fitness utövare.

Jag tror både Therese och Christina förstår varandra och håller med varann om det mesta här. Problemet är när det ska förklaras för en mediakanal som VG, och allt kommer inte fram.

Om Bikini FItness är det som förstör unga tjejer och skapar ett dåligt förhållande till mat och träning? Kom igen, vad förstör då medias framställning av tjejer, modeller och i mans-magazin samt pornografin? Där har du något som appelerar till mainstream, det är något som syns varje dag i media och i butiker. Bikini Fitness pågår i “bubblan” och ägnar sig åt ett x antal (2-5) tävlingar på våren och lika många på hösten. De som blir “bitna av bacillen” är ofta tjejer i 20 – 35-års ålder som kommit igång med gott kosthåll och träning och börjar se resultat, vill sätta sig ett mål och nå det målet utan att kalla sig för kroppsbyggare eller använda illegala preparat. En tävling för en något extremt sund livsstil helt enkelt.

Jag håller med Christina att tröskeln för att få tävla i Bikini borde höjas. Mer uppfölning från tam och coacher innan tävling och högre krav från NKF om vad som ska till för att få ställa sig på scenen. För att det ska få bli kallat sport borde krav som x antal år av styrketräning, och varför man valt att tävla ha en betydning. Det borde också göras en fysisk bedömning om man är redo för scenen i förhållande till posering och mängd muskler och fettprocent samt sunt leverne.

Om Bikini Fitness (inkluderat alla utövare, Instagramkonton, medias framställning osv) skapar ätstörningar? Otroligt svårt att svara på, jag har kommit i kontakt med många som tidigare hade ätstörning men som kommit ur det genom att ta en PT-utbildning eller tävla i Fitness just för att de nu förstår förhållandet mellan näringsrik och mängden mat, till rätt mängd träning och vila. Jag har också pratat med många inom Fitness som skämtar om att de är extrema och får frågor på jobb var och varenda dag om det de äter. De kan också äta godis en lördag, eller äta bullar på kontoret. Men de hänger inte upp samma värderingar i orden “mys” eller “fira” att det ska ske med onyttig mat eller alkohol. Är det så fel det?

Jag håller med Christina att Bikini Fitness-utövare måste ta sitt ansvar och visa hela historien i media. Bilder från scenen läggs ut, med brunbrända, översminkade, smala tjejer i små bikinis, ögonen och smyckena glittrar. Nej det är inte allt. Det är EN till fem dagar per säsong de ser ut så. Resten av tiden jobbar eller studerar de, de äter sunt, de tränar nästan varje dag och de skapar sig en sund vardag med normal fettprocent. Detta måste också visas på Instagram, övrig social media och i MEDIA framför allt, om vi ska fortsätta prata om detta.

Livsstilen är inte för alla. Vissa gör det mer för yttre bekräftelse, uppmärksamhet och osäkerhet, andra gör det för prestation, målsättning och mestring.

Vinnare i Bikini  Fitness i Oslo Grand Prix +172, 2015. Bild: Treningsforum.no
Vinnare i Bikini Fitness i Oslo Grand Prix +172, 2015. Bild: Treningsforum.no

Ska sägas att jag inte är en stor fan av Bikini Fitness, jag ser att grenen har mycket mer att ge och jag tror idrottsförbunden och kroppsbyggarförbunden har mer att säga om att forma den här grenen. Jag känner många fantastiska tjejer som tävlar i denna gren, och jag ser vilken dedikation, diciplin och dröm som står bakom deras resa mot scnenen.

Fitness family

Efter ännu en fantastisk helg med min Fitness Family (börjar förstå det uttrycket nu) sitter jag igen med mycket tankar om sporten i sig och alla meningar omkring den. Jag skriva så får vi se vart jag landar, kanske blir fler än ett inlägg. (det blir 2..)

Först och främst, fitness family, mina vänner som alla intresserar sig för området träning, kost och hälsa samt prestation, diciplin och målsättning. Ingen nämnd, ingen glömd. Men vissa entrade denna resa med mig för tre år sedan, i källargymmet på Odenplan. Andra har jag funnit via min utbildning hos AFPT, och ännu fler sen jag mötte Team Partner och träffat fler på både Sandefjord Open och Oslo Grand Prix denna vår.

Sandefjord
Gänget runt Kjersti. Team Partner. Bild: Anette Marie Antonsen

Varför de här människorna snabbt blir så viktiga för mig har mycket att göra med den respekt man visar för varandra. Genom “extrem” träning och kosthållning, genom gemensam målsättning och önskan om optimal prestation finner man gemensamma nämnare. Ödmjukheten och respekten för varandra blir då en nyckel.

När träningspasset blir så mycket bättre för din vän pushar och coachar dig igenom det, både mentalt och fysiskt, och du gör detsamma för denne. När ens gemensamma önskningar om att inte slå runt på byen just denna kväll, men en god middag och spännande samtal är mer än nog. Förståelsen för en annan när han/ hon går så långt in på sin tävlingsdiet att man vill göra allt för att underlätta denne persons liv. De genuina lyckönskningar man ger varandra, trots att man ska stå på samma scen i samma klass om bara ett fåtal minuter..

Härliga AFPT-gänget. Foto: aykan_oslo på Instagram
Härliga AFPT-gänget. Foto: aykan_oslo på Instagram

Gemensamma värderingar och personlig insikt kommer med den här livsstilen. Jag måste tro att just den insikten i sig själv, gör att man förstår andra bättre och blir en bättre partner, förälder, kollega och vän också. Värderingar är väl mycket det som skapar en familj? Det här är en fitnessfamilj, där alla vill varandra väl.

PT Anna

Så har båda resultaten från den praktiska och teoretiska examen i PT-utbildningen trillat in med goda besked att jag är godkänd på båda och kan titulera mig Personlig Tränare om jag vill. Det är i och för sig vem som helst som får titulera sig PT om de vill…men jag kan göra det med gott samvete, hehe.

Så efter 220 timmar, 10 helger, timvis med läsning hemma och ett x antal timmar träning senare har jag ett otroligt härligt gäng nya vänner och en kunskap för livet. Inte illa!

Anatomi, fysiologi, träningslära styrka och uthållighet, teoretiskt och praktiskt, olympiska lyft, baslyft, biomekanik, näringslära, skador och rörlighet, individualisering, mental träning, coaching och sälj…

Långa dagar och sena kvällar med nyfunna vänner som delar mitt största intresse. Vi har diskuterat, skrattat, lekt, studerat och tränat. Hjälpt varandra förstå och bli bättre.

Jag är helt säker på att jag under den här kursen funnit vänner för livet och en gedigen grund att stå på när det kommer till att lära mig ännu mer om kost, träning och hälsa!

AFPT
AFPT

afpt_fb_logo tommelopp