Debatter och främlingsfientlighet

Hörde precis på TV denna morgon, norska God morgon Norge där de diskuterade frågan “Kommer flyktingströmmen från Europa och den ökade invandringen vara ett hot för Norge på längre sikt?”. Det går ju att diskutera hur härligt vinklad och fluffig fråga det egentligen är, men det jag reagerade på var de olika partnerna som diskuterade (jag såg dem inte och vet därför inte vad de heter). Jag slås än en gång över hur lätt det tycks vara att slänga ur sig förenklade vridna meningar om flyktingarna och invandringens samhällspåverkan i en negativ mening, medan de som verkligen har något vettigt att säga inte får tillräcklig tid att prata i debatter för de har en mer komplex bakgrund till sina argument och påståenden som tar längre tid att förklara medan programledaren strävar efter att ge båda lika mycket tid; så kommer ju den främlingsfientliga fram som den som “vunnit” debatten. Jag gillar inte det här alls.

Här borde ju medierna i alla fall låta varje part tala till punkt. Så kanske den stora massan någon gång förstår att det krävs mer än att googla “invandringens påverkan på sverige” och nöja sig med svaret i första länken, eller lyssna på dessa debatter och nöja sig med känslan att hen som fick tala till punkt var hen som egentligen bara slängde ur sig påståenden och förutfattade meningar som hen kunde kommit på själv i duschen, utan någon som helst analys eller forskning bakom. Medan hen som prövar förklara ett större samhällsperspektiv hur konflikter, krig och länders relationer hänger samman, eller forskningsrapporter, analyser och undersökningar inte ges tillräcklig tid.

Det här inlägget är skrivet i “passion-mode” på 10 minuter och jag har inte hunnit gjort research eller läsa igenom inlägget. Jag tänker mig att det är något jag kommer vilja göra och skriva ett lite längre inlägg om detta.

Uppmanar alla till en källkritisk torsdag!

God Morgon Norge

Lås upp klubbhuset – om kvinnor i tech

Jag ser så många unga drivna kvinnor där ute. Bara i veckan tänkte jag “Shit, måste vara på min ålder, och har redan gjort så där mycket!” om en profil där omtalade hade rest och studerat i 4 länder, haft flertalet internship och fortsatt skulle slutföra en master i Computer Science. Vilken kvinna.

Jag börjar undra, var kommer hon ta vägen, kommer hon orka hela vägen till toppen? Vill hon det? Det verkar så, hon verkar stark, tänker jag.

Men som kvinna inom mansdominerade områden, som teknologi och ledarskap i teknologiföretag, är det många som känner igen sig i att man vaknar om morgonen och gör sig redo för fight varje dag. Det handlar inte om tydliga diskussioner med argument som haglar mot varandra på arbetsplatsen, det är inte en sådan fight jag pratar om, det är den fighten att hålla balansen mellan den du är och den du måste vara för att ”komma dig fram” och ”visa vad du går för” på arbetsplatsen.

Ett exempel jag har sett allt för många gånger i min redan unga karriär; affärer som blir gjorda i grupper av män över en öl (eller tre). Jag har till och med fått “feedback” om att jag inte följde med på den här ölen – så skyll dig själv, du ville det väl inte tillräckligt, du kunde fått följa med, ju. För mig handlar det inte om ölen, det handlar om miljön som uppstår där, det är inte jag. Eller för 15 år sedan, killarna som åkte på ”LAN” med tusentals besökare i varma lokaler, drickandes joltcola och knaprande koffeintabletter under studietiden. Det var inte heller jag, men jag gillar datorer ändå.

Inte bara affärer blir gjorda mellan män i liknande ”klubbar”. Studier och kunskap inom tech-relaterade områden blandas upp med en kultur som skapats av män, för män. En frizon där tech och kodning handlar om att få vara sig själv, att slippa det sociala spelet och att finna sin tillhörighet bland likasinnade män som brinner för datorer, spel och programmering. Kvinnor generellt i samma ålder söker sin tillhörighet just i det sociala spelet, i interaktionen med andra människor och de önskar i mindre grad dedicera sina liv till kod och datorer.

Många kvinnor kan ofta känna sig ensamma i dessa kulturer, kanske känner vi inte tillhörighet eller acceptans till den miljö och klubb som redan skapats eller så önskar vi att kulturen kunde vara ”lite mer mig”, det skulle kännas bättre då. Skapar vi sedan en klubb för kvinnor kritiseras den och det hetsas att detta, nej detta är inte jämlikhet, varför behövs det finnas en klubb enbart för kvinnor i tech/ ledarskap? För att det är en motkultur där jag kan vara mig själv och bli förstådd. Där det finns mentorer och trygghet…

De kvinnor som känner sig ensamma, som vaknar upp varje dag redo för fight… hur länge ska de orka?

Jag har sett det allt för många gånger redan, kvinnor som möter väggen. För det är några som fightas, utan att de nödvändigtvis vet om det, men när fighten blir för stor och deras backup eller gehör inte är starkt nog, då förlorar hon fotfästet. En stark kvinna, som länge orkat med och anpassat sig till kulturen för att bli en del av eller rentav förändra klubben, går sönder.

I boken ”Unlocking the clubhouse – Women in computing”, kapitel 6, sid 102:

”Women who accept the prevailing culture as the norm and who continuously compare themselves to this norm and find themselves coming up short are the one who suffer the most.”

De skriver om tech-kulturen på universitet. Men jag anser att detta gäller även på arbetsplatser inom tech och ledarskap.

”The goal should not be to fit women into computer science as it is usually conceived and taught. Instead, a cultural and curricular revolution is required to change the culture of computer science so that the valuable contributions and perspectives of women are respected within the discipline. Ultimately, this revolution serves not only the interests of the women involved, but those of the discipline itself.”

Ledarskap och tech har, enligt mig, många likheter i dessa klubbar. Utifrån ser det ut som att “hon inte ville nå toppen” eller “hon valde att satsa på familjen” när det hon egentligen väljer är att inte försöka slå sig in i klubben. Hon vill finna en balans, men den balansen handlar inte om jobb och familj, den handlar om balansen mellan hennes egna värden, intressen och önskningar mot normen, kulturen och klubben.

Det startar en nedåtgående spiral, detta ”misslyckande”. Vad blev det av denna starka karriärkvinna som var redo för fight varje dag? Orkar hon inte mer? 

Det finns otroligt många män där ute som stöttar kvinnor i liknande situationer, som ser verkligheten och stöttar. Det finns också de som väljer att inte förstå, de som har skygglappar på, och menar att arbetslivet inom tech och ledarskap är jämställt – det är väl bara att ta för sig lite mer! Jag ger dig ju plats, se här! Eller?

Vi behöver förändra kulturen och klubbarna inom ledarskap och tech för att locka både kvinnor och män.

Vi behöver inte män som stöttar och hjälper kvinnor i ”deras” kamp. Vi behöver att män och kvinnor tillsammans jobbar för att förändra miljön inom tech och ledarskap för att passa både män och kvinnor. Detta är ingen kvinnokamp. Detta är en samhällskamp.

Läs mer:

http://www.va.se/nyheter/2015/09/02/tre-skal-till-att-kvinnor-inte-kommer-in-i-styrelserummen/

https://mitpress.mit.edu/books/unlocking-clubhouse

Vad MasterChef lärde mig om ledarskap

Jag sitter hemma sjuk i influensa, och det innebär att när jag inte sover är jag sjukt rastlös. Drömmer och tänker mycket. Så trots att huvudet och kroppen värker när jag sitter uppe, vill jag skriva. Jag vill ta vara på den skrivlusten, jag tycker om att få ut mina tankar i detta forum. Som ni vet, när man är hemma sjuk, går en massa spännande program på TV som man aldrig lyckas se annars. Spelar ingen roll för mig, hemma hos mig står enbart mat-, bakning- och träningsprogram på när TV’n är igång i bakgrunden.

I detta maratontittande av MasterChef Australia hamnar mina tankar på ledarskap. I de första avsnitten väljer de ut 50 av tusentals som valt att laga en maträtt för att få de smakade på och bedömda av dessa tre som leder programmet; Gary Mehigan (kock), George Calombaris (kock) och Matt Preston (matkritiker). Sedan elimineras deltagarna, först 5 åt gången, sen en och en, tills en vinnare kvarstår. Under seriens gång får man se deltagarna kämpa i så kallade “stresstest” där de ska presentera en likadan maträtt för domarna, man får se tuff feedback, deltagare som bryter ihop, lovord och beröm, inspirationsdagar där domarna lär ut sina bästa mat- och desserttips. Det läggs fokus på såväl kvalitet i matlagningsteknik som kvantitet i att kunna stycka en kyckling på kortast tid – som i sin tur ger kvalitet i ett kök där de måste få ut maträtter till betalande gäster så fort som möjligt.

Nu låter jag kanske extremt corny, men detta program har ju allt! Har du redan sett vad jag ser? Detta är ju ett drömexempel på bra ledarskap. Med förbehåll om vem som kommit upp med upplägget, och hur TV-kanalen valt att klippa ihop programmet, så det vi får se…är ren magi.

Domarna i MasterChef Australia. Bild: Google
Domarna i MasterChef Australia. Bild: Google

Passion – Domarna har funnit talanger som har passion för mat, råvaror och matlagning som de är villiga att satsa på. De ger dem tid, och näring, för att nå sin potential så långt den än må ta dem. Bara de bästa hänger kvar till slutet, men alla får lik behandling fram till dess.

Utmaning – Domarna ger deltagarna tydliga utmaningar och regler som de kan förhålla sig till. Deltagarna kan då själva bedöma under tiden hur de ligger till och alla strävar efter att göra sitt bästa. Utmaningen har ett avslut i en kvalitetsbedömning eller har en tidssatt begränsning. Utmaningarna pushar deltagarna utanför sin bekvämlighetszon och låter dem upptäcka sina oanade styrkor (och svagheter).

Inspiration – Deltagarna har respekt för domarna, för vad de har uppnått och för deras ödmjukhet. Även den hårdaste domaren (Marco Pierre White) visar förståelse och ödmjukhet inför deltagarna när de möter en extra tuff utmaning. Varje vecka bjuds deltagarna på en MasterClass där domarna går igenom sina recept eller tidigare utmaningar för att lära ut det de kan. De har trevligt tillsammans, allihop, avnjuter mat och vin och domarna säger “Det är det här det handlar om, mat och vänskap”.

Feedback – Deltagarna sätter fram sin tallrik till domarna i varje avsnitt för bedömning. Här är det tough love som gäller, rak och tydlig kommunikation om vad som var bra, dåligt och vad som kunnat göras bättre. No hard feelings, för deltagarna har respekt och domarna visar respekt tillbaka.

Motivation – Domarna och gästdomare kan inspirera, men deltagarnas motivation måste komma inifrån. Det syns när motivationen tryter hos en deltagare, domarna ser detta och flera gånger kommer de med peptalks och coaching till enskilda individer. Så kan de motivera, genom att se sina deltagares behov för detta.

Team – Varje vecka har de en Team Challenge, en utmaning där de måste jobba tillsammans och egenskaper som kommunikation, driv, ledarskap, struktur, effektivitet blir bedömt. De ska trots allt eventuellt öppna en egen restaurang i framtiden och själva leda egna team av service- och kökspersonal.

Personligheterna hos domarna kompletterar varandra, alla smakar av deltagarnas rätter och jag är säker på att alla deltagare har sin favoritdomare och att domarna kanske har sin favoritdeltagare. Men det syns inte. Detta borde ju inte vara så svårt att få ihop när det gäller andra scener än kök och mat.

Låter inte detta som det perfekta exemplet på ledarskap?

Motivation och målsättning i träning

Jag är en tävlingsmänniska. Det skulle du kanske inte tro, du som känt mig ett tag. Eller så ler du bara nu och tänker “det visste jag väl”. Jag förstår förvirringen, och anledningen till det är att jag vill bara tävla om jag kan vinna. Har jag inte en chans så skiter jag i det. en annan viktig faktor är förstås att det måste kännas värt det, all tid och alla eventuella uppoffringar det krävs för att jag ska kunna vinna. Detta är något jag omedvetet reglerar oavsett om det gäller studier, jobb, eller sport/ träningsprestationer.

Efter helgen som varit nu har en önskan om att få tävla på en fitness-scen bara blivit större, men ett mål som satts upp tidigare i år känns inte lika bra längre. Jag kontaktade Team Partner efter att min vän Fredrick som tävlat i Athletic Fitness (AF) tipsat om att det är klubben man vill vara i om det gäller AF.

AF har länge appellerat mig då jag tycker det är fantastiskt den prestation det krävs på själva tävlingsdagen. Det är styrkemoment, av det jag skämtat om tidigare, är de djävligaste momenten du kan tävla i; Chins, rodd i romaskin och dips. I tillägg är det bedömning i symmetri, med lik posering som i Body Fitness (BF), dock utan bling, sko och T-walk.

Mitt mål är alltså att träna upp till en styrka att klara av styrkemomenten i AF. Tar det ett år, eller två? Jag vet inte, men jag ska nå det. Jag fick förslaget om att tävla i Bikini Fitness (BiF) först, nu till hösten. Anledningen till förslaget var att få testat på en tävlingsdiet, och grenen valdes utifrån den fysik jag har – för lite muskelmassa för att tävla i Body Fitness (BF). Jag hade fram tills dess väldigt lite kännedom om grenen BiF. I Sandefjord och Oslo GP har jag därför fått lära mig mycket mer om denna.

Poseringen i BiF  är helt skild från AF och BF, den är mer “modellaktig” och spelar inte på muskelsymmetri utan kurvatur och feminin framtoning. I tillägg kräver grenen mycket bling, skor, smycken, glittrig bikini, naglar, ögonfransar, hår, allt. Utövarna bedöms på hudton, skönhet, utseende av hälsa, “lagom” mycket muskler – vältränad kropp, femininitet, scenframträdande och den som har allt detta på plats gör det bäst. I mitt förra inlägg luftade jag lite mina tankar om att detta inte känns som en sport på samma sätt som BF eller AF men jag förstår att grenen skapats för tjejer som vill tävla i sunt leverne och med låg tröskel.

BiF lockar mig inte lika mycket som AF. Jag hade kunnat göra det för att känna på scenen, men min själ ligger inte i det – och då tappar jag istället motivation för träning. Jag blir stressad över att jag bara har 2 månader på mig att bygga mer massa, och sen måste gå på en tävlingsdiet. Jag blir stressad över poseringen i BiF och när inga av mina värderingar ligger i den tävlingsgrenen är jag rädd att jag heller inte skulle göra det bra, då scenframträdande och utstrålning på scen väger tungt i bedömning. “Har jag inte en chans så skiter jag i det.” …

Topp 3 Athletic Fitness Damer i OGP 2015. Bild: Treningsforum.no
Topp 3 Athletic Fitness Damer i OGP 2015. Bild: Treningsforum.no

Därför går nu tankarna mot att istället bygga 9 månader till och starta en diet i årsskiftet för att tävla i AF till våren 2016. Jag blir tryggare när jag tänker på det. Ja, det är en större utmaning och ja – det är en större risk att jag inte klarar det. Men mina värderingar i det känns rätt och det känns mer mig. Träningen känns på en gång mycket roligare igen. Mycket mat, mycket träning och jag ska bli mycket starkare :)

Bikini Fitness och prestation

Efter en hel lång dag av brunfärg, muskler och minimala kalsonger och bikinis blir kroppar rätt avdramatiserade. Det är en fitnessbubbla. I Sandefjord fick jag se hur ting går till bakom scenen och det är extremt hur nakenhet avdramatiseras. Folk springer runt utan eller i minimala kläder, får färg på sig av en eller två team-medlemmar, samtidigt som de äter och fixas inför scenen.

Om vi spolar tillbaka lite. Detta är individer som ägnat sig åt målinriktad styrketräning med planlagd progression i flera års tid. De har mer eller mindre även haft en planlagd kost att följa denna progression på vägen mot framgång. De har slitit av muskler i olyckliga tillfällen i gymmet, de har övertränat, de har blivit sjuka och de har återhämtat sig. De allra bästa i dessa grenar, är de som funnit balansen och förstår dynamiken mellan träning, kost och återhämtning.

För ett par år sedan kom en ny gren till Skandinavien; Bikini Fitness. Denna gren har blivit extremt populär på grund av den låga tröskeln det är att tävla. Bikini har också blivit högst omtalad då många menar att det krävs för lite muskler till att tävla i grenen och den enbart handlar om sexualisering och för unga tjejer att visa upp sig själva.

 

Bild från Treningsforum.no
Bild från Treningsforum.no

Under Oslo Grand Prix igår gjorde VG TV (Norsk dagstidnings TV) och andra nyhetskanaler, repotage om tillställningen. Det diskuterades en hel del om Bikini Fitness som var den sista grenen att få tävla igår, över 100 deltagare var anmälda till grenen, från tjejer kortare än 163 cm till de som är längre än 172 cm.

Idag såg jag denna debatt som rör sig om Bikini Fitness.

http://www.vg.no/nyheter/innenriks/trening/personlig-trener-unge-jenter-maa-ikke-sammenligne-seg-med-fitnessutoevere/a/23432494/

http://www.vgtv.no/#!/video/110761/debatt-er-bikini-fitness-ren-seksualisering

Det blir tydligt en krock mellan dagens mainstream media och den lilla fitnessbubblan jag nyss omnämnt. Therese Fostervold Mathisen är 38 år, tidigare Athletic Fitness utövare, näringsfysiolog och skriver på en doktorgrad om ätstörningar. Christina Fjære är 25 år, Norges första världsmästare i Bikini Fitness, personlig tränare och aktuell Bikini Fitness utövare.

Jag tror både Therese och Christina förstår varandra och håller med varann om det mesta här. Problemet är när det ska förklaras för en mediakanal som VG, och allt kommer inte fram.

Om Bikini FItness är det som förstör unga tjejer och skapar ett dåligt förhållande till mat och träning? Kom igen, vad förstör då medias framställning av tjejer, modeller och i mans-magazin samt pornografin? Där har du något som appelerar till mainstream, det är något som syns varje dag i media och i butiker. Bikini Fitness pågår i “bubblan” och ägnar sig åt ett x antal (2-5) tävlingar på våren och lika många på hösten. De som blir “bitna av bacillen” är ofta tjejer i 20 – 35-års ålder som kommit igång med gott kosthåll och träning och börjar se resultat, vill sätta sig ett mål och nå det målet utan att kalla sig för kroppsbyggare eller använda illegala preparat. En tävling för en något extremt sund livsstil helt enkelt.

Jag håller med Christina att tröskeln för att få tävla i Bikini borde höjas. Mer uppfölning från tam och coacher innan tävling och högre krav från NKF om vad som ska till för att få ställa sig på scenen. För att det ska få bli kallat sport borde krav som x antal år av styrketräning, och varför man valt att tävla ha en betydning. Det borde också göras en fysisk bedömning om man är redo för scenen i förhållande till posering och mängd muskler och fettprocent samt sunt leverne.

Om Bikini Fitness (inkluderat alla utövare, Instagramkonton, medias framställning osv) skapar ätstörningar? Otroligt svårt att svara på, jag har kommit i kontakt med många som tidigare hade ätstörning men som kommit ur det genom att ta en PT-utbildning eller tävla i Fitness just för att de nu förstår förhållandet mellan näringsrik och mängden mat, till rätt mängd träning och vila. Jag har också pratat med många inom Fitness som skämtar om att de är extrema och får frågor på jobb var och varenda dag om det de äter. De kan också äta godis en lördag, eller äta bullar på kontoret. Men de hänger inte upp samma värderingar i orden “mys” eller “fira” att det ska ske med onyttig mat eller alkohol. Är det så fel det?

Jag håller med Christina att Bikini Fitness-utövare måste ta sitt ansvar och visa hela historien i media. Bilder från scenen läggs ut, med brunbrända, översminkade, smala tjejer i små bikinis, ögonen och smyckena glittrar. Nej det är inte allt. Det är EN till fem dagar per säsong de ser ut så. Resten av tiden jobbar eller studerar de, de äter sunt, de tränar nästan varje dag och de skapar sig en sund vardag med normal fettprocent. Detta måste också visas på Instagram, övrig social media och i MEDIA framför allt, om vi ska fortsätta prata om detta.

Livsstilen är inte för alla. Vissa gör det mer för yttre bekräftelse, uppmärksamhet och osäkerhet, andra gör det för prestation, målsättning och mestring.

Vinnare i Bikini  Fitness i Oslo Grand Prix +172, 2015. Bild: Treningsforum.no
Vinnare i Bikini Fitness i Oslo Grand Prix +172, 2015. Bild: Treningsforum.no

Ska sägas att jag inte är en stor fan av Bikini Fitness, jag ser att grenen har mycket mer att ge och jag tror idrottsförbunden och kroppsbyggarförbunden har mer att säga om att forma den här grenen. Jag känner många fantastiska tjejer som tävlar i denna gren, och jag ser vilken dedikation, diciplin och dröm som står bakom deras resa mot scnenen.

Fitness family

Efter ännu en fantastisk helg med min Fitness Family (börjar förstå det uttrycket nu) sitter jag igen med mycket tankar om sporten i sig och alla meningar omkring den. Jag skriva så får vi se vart jag landar, kanske blir fler än ett inlägg. (det blir 2..)

Först och främst, fitness family, mina vänner som alla intresserar sig för området träning, kost och hälsa samt prestation, diciplin och målsättning. Ingen nämnd, ingen glömd. Men vissa entrade denna resa med mig för tre år sedan, i källargymmet på Odenplan. Andra har jag funnit via min utbildning hos AFPT, och ännu fler sen jag mötte Team Partner och träffat fler på både Sandefjord Open och Oslo Grand Prix denna vår.

Sandefjord
Gänget runt Kjersti. Team Partner. Bild: Anette Marie Antonsen

Varför de här människorna snabbt blir så viktiga för mig har mycket att göra med den respekt man visar för varandra. Genom “extrem” träning och kosthållning, genom gemensam målsättning och önskan om optimal prestation finner man gemensamma nämnare. Ödmjukheten och respekten för varandra blir då en nyckel.

När träningspasset blir så mycket bättre för din vän pushar och coachar dig igenom det, både mentalt och fysiskt, och du gör detsamma för denne. När ens gemensamma önskningar om att inte slå runt på byen just denna kväll, men en god middag och spännande samtal är mer än nog. Förståelsen för en annan när han/ hon går så långt in på sin tävlingsdiet att man vill göra allt för att underlätta denne persons liv. De genuina lyckönskningar man ger varandra, trots att man ska stå på samma scen i samma klass om bara ett fåtal minuter..

Härliga AFPT-gänget. Foto: aykan_oslo på Instagram
Härliga AFPT-gänget. Foto: aykan_oslo på Instagram

Gemensamma värderingar och personlig insikt kommer med den här livsstilen. Jag måste tro att just den insikten i sig själv, gör att man förstår andra bättre och blir en bättre partner, förälder, kollega och vän också. Värderingar är väl mycket det som skapar en familj? Det här är en fitnessfamilj, där alla vill varandra väl.

PT Anna

Så har båda resultaten från den praktiska och teoretiska examen i PT-utbildningen trillat in med goda besked att jag är godkänd på båda och kan titulera mig Personlig Tränare om jag vill. Det är i och för sig vem som helst som får titulera sig PT om de vill…men jag kan göra det med gott samvete, hehe.

Så efter 220 timmar, 10 helger, timvis med läsning hemma och ett x antal timmar träning senare har jag ett otroligt härligt gäng nya vänner och en kunskap för livet. Inte illa!

Anatomi, fysiologi, träningslära styrka och uthållighet, teoretiskt och praktiskt, olympiska lyft, baslyft, biomekanik, näringslära, skador och rörlighet, individualisering, mental träning, coaching och sälj…

Långa dagar och sena kvällar med nyfunna vänner som delar mitt största intresse. Vi har diskuterat, skrattat, lekt, studerat och tränat. Hjälpt varandra förstå och bli bättre.

Jag är helt säker på att jag under den här kursen funnit vänner för livet och en gedigen grund att stå på när det kommer till att lära mig ännu mer om kost, träning och hälsa!

AFPT
AFPT

afpt_fb_logo tommelopp

Uppväxt och sexualiseringen

Jag slog på TV:n, inget matprogram…jahopp, en dokumentär, ja. Börjar se på det och mår illa, för de första orden jag hör…det är så sant. Det handlar om den allt mer tidiga sexualiseringen i samhället, marknadsföringen mot barn och att unga lider. Unga flickor, tjejer och kvinnor är högst utsatta.

KAGOY tas upp, ett marknadsföringsfenomen som innebär att man riktar sig direkt till barn. Ordet står för Kids Are Getting Older Younger. Det är ett koncept stora klädeskedjor, bland annat, använder sig av att marknadsföra vuxen- eller tonårskläder till barn. Sexuell betoning för tjejerna, flickorna, barnen…tidigt, tidigare.

Dokumentären fortsätter om unga tonårstjejer, nej..nu 9-åriga flickor, som förväntas uppföra sig och klä sig för att behaga pojkarna. Flickorna går i kurs, mer liknat gruppterapi, för att hantera situationen. Pojkarna får fortsätta.

Det fortsätter med tonårstjejer som blir kallade för hora, ful, tjock…i skolan, i telefonen, överallt. Killarna får fortsätta. Sociala medier blir mer aktuellt, flickorna sänder bilder på sig själva, nakna, till killarna för att de ska lägga märke till dem. Jag mår illa. Porr tar en allt större roll i ungas “sexualundervisning” och tjejer som killar förväntar sig själva att bete sig som de ser på porr, i musikvideor och media.

VAR ÄR FÖRÄLDRARNA!? Fattar inte föräldrarna att detta sker? Är det ett sådant gap mellan generationerna att de inte förstår? Eller väljer de att inte förstå? Tycker de att det är OK att sin tonårsdotter klär sig så här eller tror att deras tonårsson inte beter sig sån?

Var ska gränsen gå för barn och ungas “privatliv” och varför har föräldrar överlåtit uppfostran till media helt plötsligt? Föräldrar – snälla se upp från er egen mobiltelefon och agera förebild för era barn!

Jag inser nu hur lyckligt lottade jag och min syster är, som har blivit uppfostrade av fantastiska föräldrar med starka värderingar och med en uppmuntran att ifrågasätta och utmana.

Jag önskar att denna vansinniga trend stryps, och det snarast. Jag ska göra vad jag kan för att förändra detta. Jag mår illa. Jag vet inte var vi kan börja, men det måste vi, och det snart. Detta är sorgligt och helt fruktansvärt.

För det första, låt barn vara barn! Totalt asexuellt, självklart! Sätt inte en iPhone förutsättningslöst i barnens händer. Prata med barn om media, förklara vad som sker och ge dem egna värderingar att leva efter. I senare tonåren, prata om sund sexualitet, jämställd, utan skam.

Träning eller inte träning…eller?

Halloen! Det var ett tag sedan, men ändå ligger ju bloggen här och bara väntar på att jag ska få tid och lust att skriva. Mycket för att hålla de nyfikna vänner, bekata och familj, uppdatert men också för att jag bara ska få skriva av mig om vad jag vill egentligen.

Nu är det en tid sedan jag skrev examen med AFPT och dagen därpå var det praktisk examen, som jag klarade med väldigt fin feedback! Nu väntar vi som sagt på resultaten från den skriftliga examen som väntas komma om 1 – 2 veckor.

afpt_fb_logo

Jag har redan börjat se på nya utbildningar och en av de som lockar är Rehab-trainer som innebär utbildning inom vanliga skador i de olika delarna och ledena i kroppen, och hur man tränar när man lider av någon av dessa skador. Nästan alla “lider” av någon form för skada eller begränsad mobilitet i ett led för exempel, varför jag tycker det är ett viktigt område. Jag vill att alla ska kunna dra nytta av träningens alla positiva effekter, och att då kunna hjälpa personer att träna runt sina skador eller besvär tycker jag är intressant! Denna utbildning skulle jag i så fall ta genom AFPT: Rehab Trainer.

Det andra som lockar är en massagekurs. Efter att ha läst så mycket om anatomin, musklers funktion och rörlighet så blir jag bara så nyfiken och vill liksom känna på musklerna, på riktigt! Haha som tur är har jag många intresserade försökskaniner när jag väl sätter igång med en massagekurs. Denna funderar jag på att ta på Axelsons: Massör eller AFPT: Massagekurs.

Just nu sitter jag hemma. Fredagen efter examen (förra fredagen) opererade jag mitt lilla bråck jag haft i främre bukvägg. Jag har säkert haft det sen jag var barn, märkte det för ca 10 år sedan och det har blivit värre med några års tunga lyft nu. Så vi prövar med att sy ihop det och se om det håller framöver! Dock ingen tung träning som kräver buktryck på 6 veckor… 1 vecka har gått och jag har haft lite feber och allmän sjukdomskänsla till och från, ingen infektion men var nog tillbaka på jobb lite för tidigt i en lång och hektisk dag. Nu blir det vila.

Känner inte igen min navel, haha!
Känner inte igen min navel, haha!
Tog en luftetur på Aker Brygge och kände på formen. Vår i luften!
Tog en luftetur på Aker Brygge och kände på formen. Vår i luften!
Fick tulpaner från jobbet efter operation
Fick tulpaner från jobbet efter operation

 

 

Written by Comments Off on Träning eller inte träning…eller? Posted in Dagen

2014: andra halvåret

Juli

Får ferie en vecka i starten av juli som jag spenderade hos nära och kära i Enköping. Mormor repade sig bra och min syster fyllde 29 år. Jobbar en vecka och har sen två veckor ferie igen. Då är jag egentligen bara i Oslo och går all in med både kost och träning. Riktigt härlig sommar med mycket värme och sol. Firade min 27-årsdag med vänner på Aker Brygge och sedan med Sara dagen efter.

Home sweet home
Home sweet home
Vänner på Grönan, promenad, Bredsand och lille T och jag
Vänner på Grönan, promenad, Bredsand och lille T och jag
Min födelsedagsmiddag
Min födelsedagsmiddag

Augusti

Min syster kommer och besöker mig första helgen i augusti. Vi shoppar, pratar, fixar naglar, har picknick och äter gott i den fotsatta sommarvärmen. Första gången syster var i Oslo, men inte den sista :)

Systrar
Systrar

Jobbet går igång i rykande fart och teamet rekryterar om aldrig förr, riktigt kul med sådan framgång och att få välkomna så härliga människor ombord i företaget.

Tränar med Ellen och får riktigt bra resultat med det nya upplägget. I slutet av månaden startar utbildningen med AFPT och det är ett av de bästa besluten jag tagit detta år att genomföra detta. Får direkt flera nya vänner, träningstokiga och glada vänner jag hoppas få behålla lång tid framöver.

AFPT-jenter
AFPT-jenter

2014-08-27 08.15.55

September

Tog ett djupt andetag när jag gick in i september för jag visste att detta är alltid den mest hektiska månaden i jobbet varje år. Startade med en tur till Trondheim, följde med många möten och nya som startade. Var på kurs i Stockholm med jobbet i två dagar.

Varannan helg har spenderats med AFPT (22 h/ helg) och en helg med Sara i Madrid för att se Ellen i Arnold Classics Europe och fira Saras 25-årsdag.

Trondheim
Trondheim
AFPT
AFPT
Sara och jag i saluhall i Madrid
Sara och jag i saluhall i Madrid

Oktober

September är över före den börjat känns det som. I oktober rullar tempot på bra på jobb och jag har ett fantastiskt team som samarbetat otroligt fint denna höst. Det är en del event och höstkonferensen äger rum.

Varannan helg har jag AFPT och en helg kom mina föräldrat och hälsade på. Vi fick sådär bra väder men bäst av allt var nog operan vi gick på, so var min pappas födelsedagspresent från mig. Åt goda middagar, ena kvällen hos mig och andra ute. Alltid mysigt at ha familj på besök :)

AFPT
AFPT
Operan med föräldrar
Operan med föräldrar

November

Hösten närmar sig med stormsteg men i år har jag verkligen inte haft tid att tänka på det försvinnande ljuset ute eller det deppiga vädret. Fullt fokus på jobb, rätt efter jobb är det träning, på helgerna har det varit kurs eller studier och lite fritid.

Work work
Work work

December

En något lugnare månad vanligtvis i jobb men då vi sökt efter nya medarbetare till teamen inom sälj och rekrytering har det varit lite mer att göra utöver det vanliga. Det var också ett julbord med jobbet.

Som de senaste åren har jag inte ens hunnit med nedräkningen till jul. I år pyntade jag ändå faktiskt lite hemma J Hann med lite julbak också som jagfick bjuda vännerna på AFPT under fredagsföreläsningen. Åkte till Stockholm för en helg med min syster först i huvudstaden innan vi återvände hem till Enköping för att fira jul. Var tillbaka i Oslo för att fira nyår.

Systrar i Sthlm
Systrar i Sthlm
Hela familjen samlad
Hela familjen samlad
Gott nytt år med muskelmiddag!
Gott nytt år med muskelmiddag!

Sammanfattningsvis

Det har förstås hänt mycket mer under året, stort och smått. Men det jag kommer ta med mig från i år är alla nya bekantskaper jag fått, vänner som inspirerar och delar sitt intresse och sin glädje för det de brinner för. Dessa finner jag både i jobbet och genom utbildningen i år. Jag tar också med mig att blod alltid är tjockare än vatten och min familj betyder otroligt mycket för mig.

Balansen mellan att aldrig stanna upp och att vara i nuet är fortsatt lika svår. Jag tror på att omge sig med människor man trivs hos, jobba och läsa inom områden man brinner för och alltid sätter av tid till familjen. Det viktigaste är att vi inte har tid att vara missnöjda! Livet är för kort för det. Trivs du inte? Förändra situationen du befinner dig i!

Written by Comments Off on 2014: andra halvåret Posted in Dagen